Boken Hope is the last to die (Hoppet är det sista som dör) av Halina Birenbaum utgavs år 1967 och var författarens respons på nynazistiska rörelser runt om i världen och det faktum att nazist Adolf Eichmann blev ställd inför rätta. 20 år efter kriget bestämde sig Birenbaum att beskriva sin egna historia som ung och judisk flicka under Andra världskriget.
Halinas berättelser gör ett stort intryck eftersom hon beskriver sitt förflutna med stor noggrannhet. Vi får följa henne steg för steg från krigets utbrott fram till judarnas officiella befrielse från de nazistiska sadistiska institutionerna i maj 1945. Vad hände under den perioden? Vad fick hon uppleva? Hur kom det sig att just hon som yngst i familjen fick överleva? Boken är en uttrycksfull berättelse om Halinas 6 fasansfulla år där hon fick växa upp och bli en mogen kvinna trots att hon bara var 15 år när kriget slutade.
Hela historien börjar i Warszawa där hon bodde med sina föräldrar och äldre syskon tills nazisterna inte skilde dem från varandra. I början av kriget grundades Warszawas getto där man placerade ca en halv miljon polska judar som levde i huvudstaden samt dess förort. Flickan och hennes familj utsattes för hungersnöd, kyla, ångest och ständig kamp för överlevnad. Familjen fick flytta väldigt många gånger, ibland lyckades de vara tillsammans, andra gånger fick de bo isär, rädda för varandra med hopp för bättre omständigheter. Deras historia i gettot var full av märkliga sammanträffanden. Halinas mamma visade sig vara en otroligt stark och sansad kvinna som var dotterns största stöd. Bägge två var väldigt tillgivna varandra.
Livet i gettot var allt hårdare, det var svårt att skaffa mat, det var brist på mediciner samt sjukvård. Det värsta var dock att de alla levde i en ständig rädsla och oro för sitt öde. Dag för dag ordnades transporter till Treblinka, KL Majdanek eller andra koncentrationsläger där judarna antingen skulle fängslas och tvingas att arbeta för Tredje riket eller helt enkelt mördas. Judarna upplevde alltså terror som oavbrutet påverkade deras vardag. Till slut gömde sig Halina tillsammans med sin mamma, kusin och svägerska i en bunker där de satt tätt intill varandra med många andra judar. I getto svalt många ihjäl. Birenbaum berättar att hon själv inte åt särskilt mycket då, ibland var det bara ett par sockerbitar om dagen. Tyvärr blev deras gömställe avslöjat med tiden och nazisterna grep de alla för att föra bort dem till boskapsvagnar och transportera till KL Majdanek. Redan på plats genomfördes ett urval där Halina skildes från sin mamma som i sin tur fördes direkt till gaskammaren.
Halina skulle aldrig överleva första perioden i lägret om hon inte hade Hela, en ung kvinna som hade gift sig med Halinas storebror. Efter mammas död blev Hela som en ny mor till flickan, brydde sig om henne, tog hand om mat och kläder för de båda. Hon blev Halinas största stöd. Flickan var ju bara 13 år då hon hamnade i lägret. Hon var tvungen att arbeta hårt och bete sig som en vuxen även om hon bara var en tonåring. Birenbaum beskriver alla sina hemska livsvillkor i KL Majdanek och berättar om hur svag hon var, hur hon bröt ihop, vilka sjukdomar hon fick stå ut med samt alla de ständiga trakasserierna.
Efter ett tag beslutade man att KL Majdanek skulle läggas ner och bägge kvinnorna blev transporterade till Auschwitz-Birkenau. Där arbetade de på olika ställen: tvättinrättning, syateljé, vid järnvägsbygge och många andra. Så länge de arbetade under tak var det lättare att stå ut, man hade åtminstone lite skydd mot vind, kyla, regn eller snö. Utan tvekan spelade relationer och kontakter en stor roll för kvinnorna. Tack vare goda vänner kunde man fixa varma kläder eller ett bättre arbetsställe och man kunde räkna med psykiskt stöd vilket var väsentligt. Tyvärr blev livsförhållanden i lägret för hårda för Hela. Hon var bara allt svagare och slutligen gick hon bort. Halina blev alldeles ensam. Hon berättar om familjebristen och ensamheten, hjälpen från andra lägerfångar samt nya vänner hon lyckades skaffa sig. I januari 1945 träffade hon också en ung man Abraham som hon blev kär i. Deras kärleksfulla historia var kort men hjälpte Halina att stå ut och överleva medan nazisterna var på gång att flytta lägret och dölja bevisen på dess verksamhet.
Auschwitz-Birkenau var inte hennes sista läger som hon hamnade på under Andra världskriget. Flickan blev inte fri förrän först i maj 1945 då Neustadt-Glewe befriades av sovjetarmén.
Boken beskriver en fascinerande överlevnadshistoria som visar att det alltid finns hopp så länge man lever. En hjärtgripande bok som kan rekommenderas till alla som vill fördjupa sina kunskaper om krigets verklighet genom att få läsa mer personliga berättelser från denna tidsperiod.
