Från själva början av lägrets verksamhet brändes alla döda i Auschwitz. Redan augusti 1940 invigdes första krematoriet och en del av fångarna valdes till att arbeta som Krematorium Heizer (`krematorieeldare`).
När första gaskammaren började användas av nazisterna, anställdes det fler fångar på krematoriet. Ju fler transporter skickades till Auschwitz desto fler personer tvangs till det hemska arbetet i krematoriet och gaskammaren. Gruppen började kallas för Sonderkommando (`speciell grupp` på tyska) och bestod huvudsakligen av judiska fångar. Till deras arbetsuppgifter tillhörde t ex att lugna ner folk i avklädningsrummet innan `duschen`, söka igenom alla lik (efter att folk dödades i gaskammaren) efter värdefulla ägodelar som gömda smycken eller guldtänder, klippa håret på ihjälgasade kvinnor, transportera döda kroppar samt bränna dem i krematorieugnarna.
Sonderkommando-gruppens livsvillkor var lite bätte eftersom de måste ha bättre fysisk kondition för att arbeta i krematoriet. De hade även tillgång till tvål, tvättmedel och vatten. Trots allt kan man inte föreställa sig vilket helvete de levde i när de såg så mycket död nästan varje dag. De förstod också att det redan blev hopplöst när man hamnade i denna arbestsgrupp. De var vittnen på nazistiska förbrytelser som försöke hemlighållas så det var självklart att de inte skulle överleva kriget. Därför också var det riktigt många bland Sonderkommando-fångarna som skrev ner sina historier och gömde vittnesmålen i flaskor som grävdes ner i närheten av krematoriebyggnaderna.
Hösten 1944 bestämde sig nazisterna att successivt likvidera denna grupp eftersom masstransporter till Auschwitz-Birkenau slutade och gruppen behövdes inte vara lika stor fortfarande. Hela kriget överlevde bara 40-50 före detta Sonderkommando-fångar och deras vittnesmål visade sig vara väldigt givande under straffprocesser mot SS-soldater som var anställda på Auschwitz-Birkenau.
