Polackerna firar fler än en nationaldag eftersom det finns många historiska händelser man anser vara viktiga att minnas ur ett historiskt perspektiv. En av nationaldagarna är tredje maj, alltså konstitutionsdagen.
I slutet av 1700-talet bestämde sig tre grannländer (dagens Tyskland, Ryssland och Österrike) för att utnyttja dåtida Polen-Litauens* svaga position orsakad bl a av genomgående krig samt instabila omständigheter. Grannländerna tog stegvist över Polen-Litauens* område. Polackerna** ville inte tappa sin självständighet, därför tänkte de ut den nya grundlagen som skulle hjälpa bygga upp landets politiska styrka och enighet.
År 1791 fick Polen-Litauen (eller det som fortfarande var kvar av Polen-Litauen) den tredje grundlagen i hela världen, efter USA och Korsika. Tyvärr togs detta steget för sent – landet var för svagt och blev i sin helhet invaderat 4 år senare. Under de kommande 123 åren fanns inte länderna Polen eller Litauen officiellt och man ville få dess invånare att glömma bort sin kultur och historia. Befolkningen mindes dock sin grundlag (sin konstitution) samt sina traditioner och år 1918 uppstod en självständig polsk stat. Det nya landet omfattade en stor del av dagens Polen samt delar av Ukraina, Litauen och Vitryssland.
Grundlagen räddade inte Polen-Litauen från att bli av med självständigheten men minnet av händelsen har blivit en viktig del av polackernas identitet. Minnet om den tredje konstitutionen i världen lever än idag.
* Polsk-litauiska samväldet (eller Polen-Litauen) – en personalunion mellan kungariket Polen och storfurstendömet Litauen mellan 1385 och 1795. Det var ett mångkulturellt ”land” som omfattade bl a dagens Polen, Litauen, Ukraina och Vitryssland.
** Det var förstås inte bara polacker som engagerade sig. Den polska kulturen och språket hade dock dominerat majoriteten av den icke-polska adeln som därför hade mer gemensamt med den polska adeln än de litauiska bönderna och borgarna.
